Hur vi ser, något om visuell kommunikation

Hur vi ser, något om visuell kommunikation

I tidningen Form 5/03 skriver Karin Ström en intressant artikel om vårt seende.

Vi har färgseende, formseende, rörelseseende, storlekseende, djupseende och vi ser ytstrukturer. Dessa seenden behandlas parallellt i våra hjärnor för att vi ska kunna tolka det vi ser. Tillsammans skapar våra olika seenden en bild av världen som blir vår personliga bild.
Medveten perception handlar om att tillskriva ett objekt mening, så att vi vet vad vi tittar på.
Om någon vänder upp och ner på vår föreställningsvärld utmanas hjärnan att tänka om. Hälften av vår hjärnkapacitet går åt att analyser vår synliga värld.
I boken Möten med bilder av Eriksson och Göthlund, inleds första kapitlet med ett konstaterande. Trots att bilder och visuella uttryck tar mer och mer mark i vårt västerländska liv, saknar de flesta av oss verktyg att tolka bilders innehåll och underliggande budskap.
Bilder och språk är två olika symbolsystem som påverkar vår identitet. Och hur vår identitet byggs. Vi människor styrs av våra mentala bilder det vill säga föreställningar om hur saker och ting är beskaffade, vår föreställningsvärld. När vi närmar oss en bild är vi alltså beroende av våra mentala bilder, de föreställningar vi har om saker och ting.


Reklambilder, en värld där alla dansar på rosor.

I en artikel i SvD 25.8 2005 skriver Magnus Söderlund om hur bilder i reklamen alltmer
köps in från internationella bildbyråer. Han är docent vid Handelshögskolan i Stockholm och har undersökt bildanvändandet i kommersiella sammanhang.

Bildutrymmet i annonser har under senare år ökat på bekostnad av textutrymmet. Huvuddelen av dagens reklambudskap består av fotografier, vanligtvis fotografier av människor. Ett av skälen till att man använder ”vackra” människor är att det utlöser positiva känslor hos betraktaren. Dessa positiva känslor spiller över på produkten eller tjänsten som ska köpas.
Bildbyråbilderna har en särpräglad estetik. De är ljusa, luftiga och färgerna är rika och personerna som avbildas är ofta vackra och glada. De framträder mot en diffus bakgrund som skulle kunna vara var som helst. Visa bildbyråer säljer också lagerhållna bilder fotograferade mot en vit bakgrund med förberedda urklippsvägar för digitala bildbehandlingsprogram. Då kan köparen infoga de fotograferade personerna i valfri bakgrund.

Paul Frosch har i boken The Image Factory behandlat temat och menar att bildbyråbilderna, som utgör 70 % av bildmaterialet i reklam, bidrar till att befästa stereotyper kring roller och situationer som avbildas. En ännu intressantare slutsats är att denna bildindustri osynliggör stora delar av tillvaron. I bildbyråmaterialet saknas bilder på medelålders kvinnor,
äldre personer, överviktiga personer med flera. Man kan snabbt testa snedfördelningen genom att gå in på www.gettyimages.com och söka på rubriker för olika bildkategorier. Man får 25 183 träffar på ordet fitness, 15 273 träffar på ordet love. På orden terror och death får man 497 respektive 638 träffar.

Hur kommer det sig då att vi går på så enkla knep? Forskarna menar att vi undviker att analysera reklambudskap noggrant, för att vi inte vill lägga tid på det. Vår hjärna tar då en genväg och likställer det som är visuellt attraktivt med något som är positivt och önskvärt.
Denna känsla smittar av sig på produkten som marknadsförs. Det vet reklammakarna.

En viktig dela av kunskapen om visuell kommunikation är enligt min mening att förstå att vi inte alltid kan kontrollera våra känslor inför bilder. Och därför blir påverkade vare sig vi vill eller inte. Lagerhållan bildbyråbilder börjar också alltmer användas i redaktionella sammanhang, i journalistiken. Därmed utövas en allt större dold påverkan på hur vi uppfattar att världen ser ut och hur den borde se ut.

I boken Möten med bilder inleder författarna första kapitlet med att konstatera att de bilder som omger oss gör både intryck och avtryck på oss. Och detta får konsekvenser för vår förståelse av omvärlden och vår självbild.

Om genus, kanon och tolkningsföreträde

I kapitel 7 i Möten med bilder förs ett resonemang om bilder som viktiga bärare av kulturella normer och värderingar. Bilder och vår visuella omgivning är också med och skapar normer och värderingar. De är viktiga för vårt identitetsarbete eftersom vi lär oss genom att se.
Ett paradexempel är genus, vad är kvinna och vad är man? Barnet lärs att känna igen sig i den ”rätta bilden.” Liksom att det tidigt lär sig vilket kön det bör åtrå.

Vi kan lära oss mycket av konsthistoriens avbildningar av män och kvinnor för att förstå hur varje tid skapar sina egna genusidentiteter. Man talar ju ofta om den manliga blicken, hur kvinnor objektifieras med mera. Olika visuella koder fungerar inkluderande och exkluderande. Det finns en syn på genus i bildsammanhang som styr av det kanon (den allmänt accepterade historieskrivningen) som varit rådande under de senaste 40 åren.

Jag själv som pojkmamma till en 17-åring kan emellanåt bli lite trött på att medverka till att gång efter gång medverka till att slå in redan öppna dörrar.

Ja, kvinnliga konstnärer har tigits ihjäl i konsthistorien. Liksom vetenskapskvinnor, affärskvinnor med flera.

Ja, beställarna av konst, reklam och annat är oftast män. De har tolkningsföreträde.

Ja, vår visuella omgivning konserverar befintliga könsroller där flickor är söta och får beröm för att de är behagliga, medan pojkar ska var tuffa, ska ta initiativ och inte får gråta.

Jag lyssnar intresserat på min son när han säger –mitt dagis var bra. Om fröknarna inte hade varit så förbannat feministiska. De tog alltid tjejerna i försvar och vi killar fick skulden för det mesta.

Vii tycker år 2009 att vi kommit långt när unga muskulösa män exponeras på reklamens stortavlor. Endast iklädda tighta kalsonger. Det ska bli kul att gå in i 2010-talet och tala om individens och människans möjligheter istället.








Att knyta ihop säcken

Min lärprocess under den första terminen på BI har präglats mycket av att känna in miljön och sammanhanget jag hamnat i. Jag är väldigt nöjd med gruppen. Vi kommer att få kul ihop
Och det är en intressant mix av människor med olika erfarenheter som kommer att bidra
till en bra utbildning.

De olika delmomenten på kursen har varit korta och intensiva, lite fragmentariska. Ett smörgåsbord av photoshop, föreläsningar om perception, kamerahantering och rörlig bild.
Det har sitt berättigande som provsmakningsrunda, men fungerar mindre bra som inlärningssituation på de områden där man saknar gedigna förkunskaper. Som student får
man också intryck av att lärarna kommer och går, på tillfälliga kanske sent beslutade
pass. För min del har det påmint om att det är viktigt för eleverna att kollegiet stämmer av lektionsuppläggen med varandra, så att de vet i vilket större sammanhang de ingår ur elevens perspektiv. Nu är intrycket mer att lärarna är solitärer som drar sin föreläsning eller kurs i ett pärlband av enskilda moment.

Men jag tycker att lärarna genomgående är bra pedagoger och förebilder och mycket kunniga i sina ämnen. Så jag har tillit till att jag kommer att lära mig det jag behöver kunna för att bli en professionell bildlärare i framtiden.

Det hade varit roligt om vi hade haft något inslag som är kopplat till att vi över huvud taget har kommit in på Konstfack. En genomgång/ liten utställning med våra arbetsprover, något
kreativt inslag som har med taktilt skapande att göra. De flesta av oss är ju väldigt intresserade av detta och har förhoppningsvis talang också. Det känns lite stumt att bara
jobba med IT, teknik och teori hela första terminen. Vi var några som efterfrågade möjligheten att få delta i kroki
på skolan. Vi har sett nakenmodeller som vi känner igen i korridorerna, men vi lyckas inte få reda på om det pågår någon kroki. Så jag har går på kroki på stan för att underhålla mina praktiska kunskaper i teckning. Lite konstigt när man går på Konstfack.