Kamerafokus

Veckans stora AHA-upplevelse var nog lektionen i kamerahantering.

Nu förstår jag plötsligt varför jag ofta är missnöjd med fotografier på mig själv. Det finns inte en bild som återger hur en människa ser ut. Det handlar om ljussättning, vidvinkel eller inte, och vem som står bakom kameran. Bland annat.

Tänk att det är så stor skillnad på porträttfoton beroende på ljussättningen.
Det slår mig att detta säkert påverkar vilka fotografer som får de stora stjärnuppdragen.
Det är naturligtvis de som är skickliga nog att få männsikor att se bra ut. Med ljussättning
och helst utan vidvinkel.

Det luriga är att vi ofta upplever fotografier som objektiv verklighet. Det som är på fotot är sant. En målning är en tydlig avbildning. Men det som kameran fångar är ett fryst ögonblick av livet. Just nu. Men så är det naturligtvis inte. Genom att beskära en bild går det att ändra budskapet. Eller genom att photoshopa.

Det är därför Ameila Adamo aldrig blir äldre än 40 år. Eftersom hon bor i mina kvarter vet jag vad man kan göra med modern kamerateknik. Problemet är att man blir så besviken när man träffar henne på Ica.

I tredje veckan

Bläddrar igenom mina anteckningar. Vad har fastnat? 

Jag ser på visuell kommunikation på ett nytt sätt. Vill minnas att någon sagt att bildbudskap går förbi alla rationella delar av hjärnan. Bilder går direkt via våra känslor och är därför så starka. Därför är det viktigt att vi lär oss att förstå vad vi ser och fundera på vilka avsikter som finns bakom bilder. Framförallt i den offentliga miljön omkring oss. Varför är det så? Jag tänker på hur tränade vi blir att analysera texter redan i grundskolan. Men bilder får ofta passera okommenterat.

Vi står helt hudlösa inför reklambilder, TV-inslag och andra bildbudskap. 

Jag lyssnade på hjärnforskaren Martin Ingvar på en föreläsning för något år sedan. Han berättade att en medeltidsmänniska utsattes för lika många bildintryck (gjorda av människohand) under ett helt liv, som en storstadsmänniska idag utsätts för under en dag. Varje dag från det vi går upp på morgonen, läser tidningen eller tittar på morgonnyheterna , tills vi går och lägger oss efter sista TV-inslaget på kvällen har vi utsatts för ungefär 2 500 varumärkesbudskap.

Från Björn Borgkalsongen, via Lättakartongen går resan vidare med SL och Metro för att 2 495 loggor senare sluta med att man slår ihop Naomi Kleins bok -No Logo. Och sluter ögonen.

Att inte förstå koderna

Har du besökt något land någon gång där du inte kan läsa skyltar för att du inte förstår bokstäverna? Jag har gått in på en restaurang i Budapest och försökt posta brev för att det var en gul trumpet på skylten. Det slutade med en gulaschsoppa eftersom jag befann mig på restaurang Zur Post. 

Eller har du varit i Baltikum innan Berlinmuren föll? Hela städer utan reklam eller några andra skyltar som gav en hint om vad som doldes bakom dörrar och fasader. Gamla Stan i Tallin var som Stockholm var på 1700-talet. Inte en skylt på alla vackra hus. Plötsligt såg man husen. 

Bakom en knarrande trädörr fanns en tesalong. Det här var 1989.

Det här är personliga upplevelser, som på sätt och vis anknyter till det vi fått lära oss på våra första pass i Visuell kommunikation. Jag gillade Viktorias kamouflageexempel med badkläder som blir en del av havet.  Ulfs spännande berättelser om perception och färg med tydliga visuella exempel. 

Veckans pass med Thomas handlade en hel del om blicken, förhållandet mellan sändare och mottagare och att bilder är kulturellt betingade. Jag slåss fortfarande med terminologin, vad är egentligen en symbol, ikon, index, denotation och konnotation? Svårt. Vi har fem år på oss. Skönt.

En svår förlossning

Rubriken på mitt inlägg syftar till fredag eftermiddagens första möte med bloggen. Jag har någon typ av utstrålning som gör att IT-relaterade situationer ofta slutar med haveri. Men nu har jag alltså sjösatt ett nytt medium för tung kommunikation på BI.

Vi får se hur det går.